"Socialiseringen"

Vi fick en vecka på oss att vänja oss vid allt nytt- sen började det! Människorna i jourhemmet kom in till oss flera ggr varje dag. Då skulle det klappas och klappas och klappas igen. Så vansinnigt onödigt! Vi hade levt hela våra kattliv utan att behöva sånt trams, och det hade funkat alldeles utmärkt! Jag gjorde allt för att komma undan till att börja med, men gav upp -det gjorde de inte. Till slut tänkte jag att - låt dem hållas så tröttnar de väl. Men de bara fortsatte. Jag visade med mitt kroppsspråk och min blick vad jag tyckte om dessa "påhopp", men de lät sig inte avskräckas utan bara fortsatte. (Egentligen är det ganska mysigt att bli kliad och gosad med, men tala inte om för nån att jag erkänt det!) Efter några veckor skulle det lyftas också! Jag hade god lust att klösas och bitas för att slippa, men man är ju väluppfostrad så jag fann mig i hanteringen. Jag kom på att ju lugnare jag var- desto snabbare slutade de..

Eftersom jag inte är född vild, utan en katt som bott hos människor när jag var liten, så hade jag det lättare än min rumskompis. Bamsi hon var född vildkatt. Hon hade en helt annan taktik än jag. De första veckorna låtsades hon inte om att hon blev klappad. Hon stängde av allt och "spelade död", så människorna tyckte att hon var mycket tamare än jag var.- Men det var bara en sorts självförsvar som hon gjorde tills att hon kände sig mera hemma. När hon räknat ut hur hon skulle komma undan- så visade hon sitt rätta " vildkattsjag". Det var nästan så att till och med jag fick lite respekt för henne. Hon spottade, fräste, klöste och bet alla som kom i närheten av henne, ja inte mig förstås utan människorna. Jourmatte fick sig en hel del riv/ bitsår innan hon gav upp. Det hade då gått ganska många veckor när också Bamsi blev lastad i en bur och kom aldrig tillbaka...

Jourhem

Efter branden fick vi bo i provisoriska lokaler i samma byggnad. Det dumma var att vi måste sitta i burar och inte hade möjlighet att springa lösa. Det var fruktansvärt tråkigt! Några av katterna mådde väldigt dåligt av detta. En dag kom några människor och lastade in 7st av oss "vildkatter" i burar och åkte iväg med dem.- De kom aldrig tillbaka...

Muffins och jag hade tur ,vi fick stanna.

Muffins blev Roger på djurhemmets "projekt", och jag och en katt som heter Bamsi fick flytta till det jourhem som jag bor i idag. Vi skulle "socialiseras"! Vilket ord va!

Nåja det innebar iaf att vi kom ut ur våra burar och fick ett helt rum att vara i. Fast ibörjan var vi mest under sängen. Vi var ganska rädda båda två. Allt var så nytt. Nya lukter och nya människor. Tur att vi hade varandra!

En rymmares dagbok

Det var väldigt kallt med flera minusgrader. Jag frös och magen kurrade där jag satt i skogen under ett träd. När natten kom och människorna och brandbilarna försvann från djurhemmet, smög jag mig närmare. Men det luktade fortfarande otäckt så jag började leta efter nån annanstans att krypa in. Till sist hittade jag ett förråd som jag kröp in i . Det var fortfarande kallt men det var ju tak över huvudet iaf. När det blev morgon hörde jag att människorna gick runt och letade efter mig och några andra katter som också stuckit iväg , men jag låg kvar och sa ingenting. Jag tänkte minsann inte bli infångad igen och satt i nåt hus som började brinna igen! Fast hungrig var jag. Fram emot kvällen gick jag ner mot djurhemmet igen. Och där på trappan fanns MAT! Jag smög försiktigt fram för att se om det var något skumt med det hela, men när ingen syntes till kunde jag då äntligen äta! Vad gott det var! Efter att jag ätit gick jag tillbaka till "mitt förråd! igen och kurade ihop mig där för att hålla värmen.

Varje dag under veckan som följde, hörde jag hur olika människor gick och letade och lockade på mig. Men Lottan hon tänkte inte bli infångad igen inte! De andra katterna fångades in en efter en , men inte Jag! Jag gick tillbaka varje natt och åt av maten som de ställt ut åt mig och gick sen tillbaka till "mitt hus" igen.

Så kom då en kväll när det var extra kallt och blåsigt, med flera minusgrader ute. Jag gick som vanligt ner till katthemmet för att äta. Men där stod ingen mat! Bara en trälåda som var öppen från ett håll. Jag kikade försiktigt in i den. - Det var sköna filtar i och längst in stod det mat. Fast jag förstod att det måste vara nåt lurt med det hela, så var jag så frusen och hungrig - att jag kröp in.

Och- Pang! Fångad! Det var naturligtvis en fälla som människorna gillrat för att få fast mig.

- Ganska så surt , men också ganska så skönt att få komma in i värmen igen!

Jag fick dela bur med en annan katt. Det kändes ganska skönt att ha en kompis att krypa ihop bredvid.- Och den burkompisen var faktiskt Muffins!

Branden

Idag ska jag skriva om det läskigaste som jag varit med om i mitt kattliv!

-För ca 1år sedan, en novemberkväll, exploderade en gastub i en husvagn som stod parkerad vid djurhemmet ena vägg. Ja det visste ju inte vi katter, utan vi hörde en jättestor smäll och efter en stund började det lukta konstigt. Alla vi katter blev jätterädda och en del försökte gömma sig nånstans, medan andra sprang omkring och försökte komma undan den stickande konstiga lukten. -Det hade nämligen börjat brinna i väggen där husvagnen stått! Branden var i andra änden av huset ,men röken spred sig till vårt rum också. Speciellt sen brandbilarna kommit och de börjat spruta vatten på elden. Då blev det jättetjock rök, man såg knappt nånting och kunde nästan inte andas.

Så rädd hoppas jag att jag aldrig mer behöver vara!

När elden släckts kom en massa brandmän in och började fånga in oss katter och placera oss i burar. Men inte mig inte!- Lottan hon är smartare än så.. Jag passade på att smita ut så fort de öppnade dörren! Och så var jag då fri! Jag sprang långt iväg från branden och allt ståhej, och gömde mig i skogen. - Fast så här i efterhand var det inte så smart. Det jag inte räknat med var , att det var snö på backen och jättekallt för en katt som bott inne i värmen ett längre tag. Brrr vad jag frös! Och ingen mat hade jag ju heller.

Fortsättningen kommer en annan dag, för nu ska jag gå och jaga Sigge ett tag. -Man måste hålla koll på ungdomarna så att de inte tror att de är något....

Stora rummet

Ja så fick jag då flytta in i Stora rummet. Det är det största rummet på djurhemmet. Det finns 11 burar där, de flesta är öppna så att man kan gå in och ut som man vill. Men när man flyttar in så är buren stängd till att börja med, så att man i lugn och ro kan nosa på/lära känna alla andra katter genom gallret. Det är ganska bra att det är så. Det bodde nämligen ca 25 katter där, när jag flyttade in. Det hade ju varit ganska läskigt att inte ha "sin egen" bur att känna sig trygg i, utan att istället blivit insläppt till 25 helt främmande katter.

Efter nån vecka lämnades dörren öppen, och jag kunde gå ut och in som jag ville. Det var både bra och dåligt. Det bra var att jag äntligen fick sträcka på benen ordentligt, det mindre bra var att det inte alltid är så lätt att hålla sams med 25 katter. Dessutom kom det människor dit varenda dag, och jag var då en ganska skygg/vild katt efter att ha bott ute en längre tid.

Jag lärde mig snart att hålla mig undan människorna. Det var bara att klättra upp på nån av burarna så kunde de inte få tag i mig. Pga av detta så blev jag aldrig adopterad. För vem vill ha en katt som sitter på burtaket och fräser!?

Jag blev alltså kvar flera månader där tills det hände något hemskt...

Karantän

När jag kom till djurhemmet sattes jag i en bur i ett rum som kallades "karantänen". Där ska man sitta några veckor för att om man har någon sjukdom så ska den inte smitta de andra katterna. - Som om JAG skulle vara sjuk! Jag är den friskaste katten i hela världen! Jag ser ju till att hålla mig undan alla andra katter, inte för att jag är rädd, men just pga smitta!

Nåja. Roligt var det ju inte i den där karantänen. Jag satt i en bur som är 120X120cm i 2 veckor. Dötrist! Lite leksaker hade de lagt in i buren, men man kan ju undra varför?! -Försök själva att busa i en sån liten bur. Man hinner ju inte starta förrän man ska stanna igen! Den enda motion man kunde få var att klättra upp och ner på burens nätväggar. Ni kan ju förstå hur kul det är på en skala från 0-10....

Men allting har ett slut, även karantänen.Efter avtjänad tid fick jag flytta in i " Stora rummet".

Hur det var där berättar jag en annan dag...

Lotta

Jaha då ska man alltså "ärva" den här bloggen. Det är typiskt. Inte fick jag vara först inte, nä Muffins skulle börja! -Vilket namn förresten. Muffins! Såna ska man ju äta!( Jag har väl tagit en och annan tugga av honom , men god är han inte!) Nåja nu ska jag inte prata om honom, utan om MIG; LOTTA!

Jag är en trevlig (tycker jag själv) katt i mina bästa år. Exakt hur många år vet jag inte, sånt trams är bara för tam-katter. Själv är jag ingen riktig tamkatt. Mina första människor ville inte ha mig, så de struntade i mig och lät mig klara mig själv. De är ju såna människorna. -När man inte är en liten gullig kattunge längre så åker de och dumpar oss nånstans och glömmer bort oss.

-Kan ni förstå hur det känns? Nä det kan ni förstås inte! Men det är inte lätt för en liten katt att plötslig vara ensam. Utan mat och som sagt alldeles ENSAM! Jag hade tur som klarade mig den första tiden! Jag lyckades ta nån mus nångång ibland så att jag klarade livhanken, men lätt var det inte.

Nåja till slut blev jag en riktigt bra jägare( naturligtvis, jag är alltid bra på det jag gör). -Men....

Sen kom då hösten och - vintern. Usch vad kallt det blev. Jag började leta mig fram till några hus för att komma under tak och in i värmen. Men där bodde det förstås människor. Typiskt! Men de gav mig iaf mat och lät mig sova på deras altan ett tag. Sen kom då det stora sveket! De gillrade en fälla med mat i, -och eftersom jag var så hungrig- kröp jag in i den. FAST! Förstår ni vad dum jag kände mig som gått på ett sånt enkelt knep!

Nåja tur i oturen, det var inte kommunjägaren som gillrat fällan, utan jag hamnade på ett ställe som hette Öbacka Djurhem. Jag berättar mera nästa gång hur det var där

Ny bloggare

Ja nu tänker jag lämna över skrivandet till Lotta. Tack för att ni läst om mig och hoppas att ni fortsätter läsa om Lotta! Nu går jag och letar rätt på något bus :) Hälsningar Muffins

Ett HEM!

Ja nu har det hänt, det som man nästan slutat att hoppas på skulle hända: Jag har fått ett nytt hem! Ja nytt och nytt. Jag får bo kvar i mitt jourhem. Det är toppen, eftersom jag fått många katt (och hund) kompisar här. Människorna är ju också okay :)

Då är det bara Lotta kvar av alla jourkatterna. Hoppas att även hon kan få ett hem som passar henne. Jourmatte säger att om hon inte varit så elak mot Sigge hade hon också fått stanna. Jag begriper inte vad hon har emot honom! Tjejer! Ryktesvägen har jag hört att kanske en dam som vill ha en katt som sällskap till sin katt, ska ta hem henne på prov. Hoppas verkligen att hon skärper till sig då och visar sin bästa sida( precis som jag gjort här).

Stökigt!

Idag är det jobbigt att vara en liten katt. Jourfamiljen har fått för sig att de ska renovera..
-Så fort man kommit till ro nånstans, - vips kör de igång en elektrisk såg e dyl. Man kan ju inte sova! Och ska man gå på toaletten så får man kliva över div bräder och annat skräp. Allt väldigt onödigt om jag får säga vad jag tycker. Inte för att nån bryr sig om det men!.Nåja de blir väl färdiga till slut.
Igår kväll var det lugnt iaf. Då passade Zuccen, Fisan, hunden Evita och jag på att leka med "pricken" (= en laserpekare). Det var jättekul! Fast hunden är ju så klumpig mot vad vi katter är,så man får sig ett gott skratt åt henne ibland :)

Vildkatt

Jag har inte skrivit på ett tag pga att jag låtsats vara en vildkatt igen! Tänkte testa min jourfamilj om de verkligen tycker om mig eller bara låtsas.. Jag sprang och gömde mig när de ville klappa mig. Satt och såg rädd ut när de kom i närheten. Jourmatte fattade ingenting. Hon undrade vad som hänt, så till sist tyckte jag lite synd om henne och lät henne klappa mig igen. De ska inte tro att de är något!

Egentligen vet jag inte varför jag gör så här. Det är som jag blir mitt gamla skygga jag igen. Jag kan liksom inte rå för det. Jag har varit rädd så länge..

Men nu är allt som vanligt igen, förutom att Maja ska flytta till ett annat jourhem på söndag. Hon är lite blyg för oss andra katter Maja, så hon ska få bo på ett ställe där hon är enda katten. Det är viktigt att ALLA kan känna sig trygg!

Gunnar

Idag har Gunnar fått ett eget hem! Han har flyttat till ett ställe som heter Hemsön, och ska få vara utekatt. Jag unnar honom verkligen detta. Men visst kommer jag att sakna honom. Han var ju rolig att busa runt med på kvällarna, och en snäll och trevlig katt som man kunde sova bredvid ibland. Men jag har ju Sigge och Zuccen kvar...

.

Kompisar

Det är skönt att ha en kompis att kura i soffan med! - Fast det dröjde inte länge förrän han(Sigge) började bitas så att jag fick gå därifrån..Han ska alltid busa, men han är ju bara en liten "valp" :)

Lek

Papperstussar är kul! :) Man jagar ifatt den, bär omkring den, leker runt med den och- Dödar den!

Inget särskilt

Det har inte hänt något speciellt, förutom att jag vågade ligga hos jourmatte en stund idag. Det är så mysigt, men jag har ändå svårt att tro att människor verkligen är snälla. Det är ju jätteskönt att slippa vara rädd hela tiden!

Sigge , Zucken och jag busar och har kul på kvällarna. Igår fick vi tom med "gamle" Gunnar, fast han tröttnade ganska fort.Om inte Sigge är med kan faktiskt snork-Lotta också vara med ibland. Oss emellan kan hon behöva lite motion. Hon börjar lägga på sig lite runt magen...

Själv måste jag försöka äta lite mer. Jag har så mycket spring i benen efter att ha suttit i bur på katthemmet. Det är så härligt att äntligen få röra sig fritt :)

Knäkatt

Min jourmatte har försökt att lyfta mig , men jag vill inte! Tycker att det känns läskigt. Men jag ha börjat lita mer och mer på henne, och idag lät jag henne lyfta upp mig i knät! Det kändes ganska bra att sitta där, men jag hoppade ner ganska snart för säkerhets skull. Det känns bra att få välja själv. Att ingen tvingar mig. -Det känns faktiskt som om jag håller på att bli tam!? Tänk vad bra det känns att inte behöva vara rädd hela tiden.
Människor är nog ganska okay, de flesta i alla fall..