Lotta

Jaha då ska man alltså "ärva" den här bloggen. Det är typiskt. Inte fick jag vara först inte, nä Muffins skulle börja! -Vilket namn förresten. Muffins! Såna ska man ju äta!( Jag har väl tagit en och annan tugga av honom , men god är han inte!) Nåja nu ska jag inte prata om honom, utan om MIG; LOTTA!

Jag är en trevlig (tycker jag själv) katt i mina bästa år. Exakt hur många år vet jag inte, sånt trams är bara för tam-katter. Själv är jag ingen riktig tamkatt. Mina första människor ville inte ha mig, så de struntade i mig och lät mig klara mig själv. De är ju såna människorna. -När man inte är en liten gullig kattunge längre så åker de och dumpar oss nånstans och glömmer bort oss.

-Kan ni förstå hur det känns? Nä det kan ni förstås inte! Men det är inte lätt för en liten katt att plötslig vara ensam. Utan mat och som sagt alldeles ENSAM! Jag hade tur som klarade mig den första tiden! Jag lyckades ta nån mus nångång ibland så att jag klarade livhanken, men lätt var det inte.

Nåja till slut blev jag en riktigt bra jägare( naturligtvis, jag är alltid bra på det jag gör). -Men....

Sen kom då hösten och - vintern. Usch vad kallt det blev. Jag började leta mig fram till några hus för att komma under tak och in i värmen. Men där bodde det förstås människor. Typiskt! Men de gav mig iaf mat och lät mig sova på deras altan ett tag. Sen kom då det stora sveket! De gillrade en fälla med mat i, -och eftersom jag var så hungrig- kröp jag in i den. FAST! Förstår ni vad dum jag kände mig som gått på ett sånt enkelt knep!

Nåja tur i oturen, det var inte kommunjägaren som gillrat fällan, utan jag hamnade på ett ställe som hette Öbacka Djurhem. Jag berättar mera nästa gång hur det var där