"Socialiseringen"

Vi fick en vecka på oss att vänja oss vid allt nytt- sen började det! Människorna i jourhemmet kom in till oss flera ggr varje dag. Då skulle det klappas och klappas och klappas igen. Så vansinnigt onödigt! Vi hade levt hela våra kattliv utan att behöva sånt trams, och det hade funkat alldeles utmärkt! Jag gjorde allt för att komma undan till att börja med, men gav upp -det gjorde de inte. Till slut tänkte jag att - låt dem hållas så tröttnar de väl. Men de bara fortsatte. Jag visade med mitt kroppsspråk och min blick vad jag tyckte om dessa "påhopp", men de lät sig inte avskräckas utan bara fortsatte. (Egentligen är det ganska mysigt att bli kliad och gosad med, men tala inte om för nån att jag erkänt det!) Efter några veckor skulle det lyftas också! Jag hade god lust att klösas och bitas för att slippa, men man är ju väluppfostrad så jag fann mig i hanteringen. Jag kom på att ju lugnare jag var- desto snabbare slutade de..

Eftersom jag inte är född vild, utan en katt som bott hos människor när jag var liten, så hade jag det lättare än min rumskompis. Bamsi hon var född vildkatt. Hon hade en helt annan taktik än jag. De första veckorna låtsades hon inte om att hon blev klappad. Hon stängde av allt och "spelade död", så människorna tyckte att hon var mycket tamare än jag var.- Men det var bara en sorts självförsvar som hon gjorde tills att hon kände sig mera hemma. När hon räknat ut hur hon skulle komma undan- så visade hon sitt rätta " vildkattsjag". Det var nästan så att till och med jag fick lite respekt för henne. Hon spottade, fräste, klöste och bet alla som kom i närheten av henne, ja inte mig förstås utan människorna. Jourmatte fick sig en hel del riv/ bitsår innan hon gav upp. Det hade då gått ganska många veckor när också Bamsi blev lastad i en bur och kom aldrig tillbaka...